Folk och fä

Här samlar jag kortare berättelser om folk i bygden, talesätt, "original" och liknande.

Ibland hör jag folk nämna namn, utan att de vet dess sammanhang. Kanske kan mina nedtecknade minnen bringa klarhet i minnen hos andra.

Direktör Grillhagen.

Förtjänar egentligen ett eget kapitel, men det är mycket som inte kan berättas offentligt. Under 1950 och 1960-talen var filmerna om Lille Fridolf och hans fru Selma mycket populära. Figuren fanns även som serietidning under många år. Fridolf hade en chef (egentligen två – eftersom även Selma i högsta grad bestämde över honom) som hette Direktör Grillhagen. Detta namn blev väldigt återkommande i min fars vänskap med arbetskamraten Helmer Eurén. När de ringde till varandra brukade de fråga ”om direktör Grillhagen var anträffbar” och liknande. Grillhagen dök upp på de mest oväntade sätt, på vykort från semestrar och allehanda påhitt. Helmer var en person som jag uppskattade väldigt mycket, han hade väldigt mycket humor (ibland utan att han var medveten om det) och under hela min uppväxt var Helmer och hans fru Ingegerd närvarande på många sätt med ”kafferep”, mat, utflykter och även gemensamma semestermål. Helmer jobbade på Konsteruds Ångsåg, både sågverket och snickerifabriken, fram till nerläggningen 1967. Därefter fick han jobb på Degerfors järnverk och senare som skolvaktmästare i Degerfors. Tänk så mycket roligt jag upplevt med Helmer, och så många berättelser det finns!

Grannäs, hos Olssons

I vår by hade vi bröderna Olsson, "Grannäs-pôjkera" som de vanligen kallades. Det var Karl, Fridolf (Friden) och Axel. De hade dessutom två systrar - Elsa och Signe. Systrarna bodde nästan hela livet i Filipstad och Karlhyttan. Karl och Friden arbetade hela livet i Konsteruds Ångsåg, Karl bl.a. som kantare, och Friden som sågare på ramsågen. Axel arbetade även han i sågverket, men även på Konsteruds torvmosse. Alla tre var mycket idoga arbetare och de visste mycket om bygdens historia. Många kvällar satt jag framförallt hos Friden och hans fru Viola och lyssnade på deras berättelser. De bodde som barn i Grannäs, inte i banvaktstugan. 

Någon gång i tidigt 1920-tal fick deras farmor syn på första cykeln med tillhörande cyklist som passerade deras hus. Hon blev väldigt rädd och skrek högt: " Spring in barn!!! Nu kommer Skam på en spônnstol!!! " . Ja - vad skulle hon tro? Första gången man ser en cykel. Det hon jämförde med var en upp-och-nervänd spinnrock - en spônnstol på vår äldre dialekt. Inte lätt att förstå. 

Deras farmor var utsatt för allehanda hyss av de uppfinningsrika bröderna. Friden berättade om när stoppade brännässlor i sängen under täcket för henne. Det var inte uppskattat. 

På den tiden fanns inte elektriskt ljus, utan det var karbidlampor som var vanliga. Kalciumkarbid såldes som stenhårda bitar. Dessa placerades i en tät behållare i ena delen av lampan, och i den andra delen fanns vatten. Genom en reglerbar kran droppades vattnet ut på karbiden, varvid acetylengas utvecklades under ett visst fräsande. Denna gas leddes via ett munstycke inne i lampan till förbränningsrummet där man tände på gasen. Friden och Karl hade räknat ut att deras farmor brukade gå upp på natten och sätta sig på pottan. En kväll lade bröderna ett antal karbidbitar i pottan. Det gick som planerat - i mörkret gick farmor upp och kissade, det blev ett väldigt fräsande i pottan, farmor blev rädd och fick tag på tändstickor för att lysa med och se vad det var. Det var då som hon antände acetylengasen som hade bildats. Så det blev en mindre gasexplosion i pottan. Det lär ha blivit en rejäl utskällning. 

Bark-Hilda.

”Du stora värld!” – sa Bark-Hilda. Ingen vet vem Bark-Hilda var, men i Konsteruds Ångsåg var hon närvarande ibland. När något stort hade hänt, något oväntat, något förfärligt etc. – då fällde någon uttrycket ”Du stora värld – sa Bark-Hilda”. Min far och Helmer Eurén var några av de som hade henne i minnet när det gällde citat. Just att använda citat efter personer, som en hågkommelse av både personen och deras uttryck var väldigt vanligt förr. Tyvärr allt mer bortglömt i dagens kommunikation mellan människor. Det var även en del av en berättartradition och historiebärande framåt som idag inte förekommer bland yngre. Ibland funderar jag på om jag är en av de sista som bär vidare vad jag hört förr. Kan det vara så illa? Är det ett fenomen som går parallellt med att dialekter går förlorade? Glömmer vi bort personer fortade idag när de har dött än vad som skedde förr?

Helgo

”Nu ä mor livad – nu skiter ho kuler!”. Vad bakgrunden till det här uttrycket var vet jag inte – och inte visste far det heller. Den som sa det var en man som var snickare, boende i närheten av Bäckhammar, som hette Helgo. Han var en av många syskon som växte upp i torpet Älgmyren öster om Bäckhammar. Men så är det väl med många ordstäv och uttryck – deras ursprung kanske vi aldrig hittar. Ibland är det någon verklig bakgrund, ibland är det bara en tokrolig grej som kom på pränt.

Stam-Fredrik

Stam-Fredrik var från Björneborg, född 1870 och hette Fredrik Fredriksson. Han stammade – därav tillnamnet. Han kallades även Post-Fredrik och körde post med häst och vagn från Björneborg till Värmlands-Säby. Han var även i många år dödgrävare på Visnums kyrkogård. Han bodde i ett litet torp vid Stormossen, strax väster om Visnums kyrka. Med tiden fick han skomakaren Ernst och Elin Göransson inneboende där, och efter ytterligare tid så var det Fredrik som var inneboende hos dem. Det finns mängder med berättelser om Fredrik och jag ska nämna några av dessa. Mycket finns i Sten V. Brandbergs bok ”Kristinehamnshistorier”. Han var stor och stark och hade en väldig aptit som finns återberättad i många historier om honom. Min far mindes honom väl.  När han höll på och grävde om en gammal grav så stötte han ju på den tidigare gravlagde efter cirka en och en halv meter ner i jorden. Fredrik hade lagt dödskallen på spaden och var i färd med att lyfta upp den på grushögen bredvid graven. Han sa ”Nnnuuu äääddä en jääävell på iiiijänn!” Det var ju omgrävt många gånger på den gamla delen av kyrkogården, så där hittar man mycket ben från flera personer vid omgrävningar. Vilket jag själv har erfarit efter mina tre år som dödgrävare på Visnum under gymnasietiden.  Den av de gamla kyrkovaktmästarna var Karlsson. Han hade egenheten att vara glad i sprit och var ofta berusad när han kom till jobbet. Fredrik höll på att gräva om en grav och hade väl kommit ner en meter när Karlsson böjde sig ner mot Fredrik och utbrister ”Dän där schômm legger här, hick, han va förfärli te å suupe!” . Stam-Fredrik tittade på honom och säger. ”Jaa, ja ffförstår dää, dä lukter brännvinn åen änn idddaa!”. En gång blev Fredrik så irriterad på Karlsson att han skrek ”Ôm Du inte gggir dddej härifrå, så bôtter ja idäj i grava å öser övver däj – åååå bbbörjjer på e nnny hôle!”.

Bilden: Fredrik Fredriksson   -   Post-Fredrik   -   Stam-Fredrik

Dôbb-Erik

I Åtorp träffade man ofta på Dôbb-Erik som var en herre som med nutida språk hade funktionsvariationer. Erik var en oförarglig, glad man som gärna ville att "köp mäj en chokla'bete" om man träffade honom vid kiosken. Erik hade ingen koll på pengar eller en del andra världsliga ting. En krona kallade han "en blank en" och en 5-öring "en brun en". Erik gillade min far Viking, de hade ofta träffats när min far arbetade i Nysundsskogarna med att mäta in virke till sågverket.

Annersch i Isere

Anders Gustaf Svensson hette han, en jordbruksarbetare som bodde i Iserud. Annersch i Isere, eller Annersch i Môsen. Han var född 1853 och en lite märklig man. Det finns bra beskrivet i boken "Rudskoga sockens historia (Anders Höglund), men jag har nästan alla de berättelserna efter min far. Det var väl så, berättartraditionen var stor förr. Före telefonens tid, före datorer och tv-program - då satt folk och berättade på kvällarna och förde traditioner och berättelser vidare. 

Det knepiga med Annersch var att det mesta han sa var på rim. Inte nog med att han hittade på rim till det han ville säga, det var rooligt och ibland kunde det ge en pik åt någon. Nedanstående är minnesbilder från min far, Viking Bengtsson och följande gubbar i bygden, Allan Karlsson i Björkebol, Martin Johnsson i Kristinehamn samt Bertil Jonsson i Munkfors (Åtorp).

När han i jultid steg in i en stuga och fann att det mesta av julförberedelserna var klara, sa han:

- Här ä inga nö

för här har ni brö

när hele baket

hänger i taket  (det var ju vanligt att ha brödkakorna på en stång i taket förr) 

Anders kommenterade en personsom höll på med dikning:

- Du piker å diker

Vid en koförsäljning på en marknad fick den potentielle kunden följande varudeklaration: 

- Ger ja henne mjöl å hö

mjôlker ho en hel sjö

får ho halm å vatten

så blir dä bare ôt katten

En skräddare skulle sy en ny storväst till Anders. Han beskrev händelsen:

- Ja ska gå te skräddern

han ska sy en väst

för han syr nog bäst

For' dä feck ja å mor

stôpp dä ska ty hit ôpp (visade med händerna upp mot axlarna)

Han ä inte så dyr

men nog tar han så det tyr

När han hade varit till Göteborg berättade han:

- När ja for te Götebôrg

så hadde mor sôrg 

Men ja kom tebaka

hadde skägg på haka

Dä va inga nö

Ja va inte dö

Som dräng hade han mycket att berätta efter en tid i Vike:

- Här får en gå å lage skrank

så en blir pank

Nä - ja ska gi mä hen

å gi mä te Gren 

Där gräver di dike

så di blir rike

Om livet hemma i Iserud berättade han:

- Olle han träler å gäler

Far han slarver å harver

Mor ho binner å spinner

Fia ho moler å spoler

Johanna ho häver å väver