Farmor Anna - "klok gumma"

Bydoktorn eller kloka gumman eller annan titel.

Min farmor Anna dog när jag var 9 år. Jag minns henne dock väl, hon var en snäll tant och något av gamla tiders "medicinmän". Många äldre tanter som hade lättare bekymmer med ett och annat vände sig till henne och fick diverse råd om vad de kunde pröva för att bli bättre.

Att besöka doktorn  i Värmlands-Säby var på den tiden steg nummer två eftersom det dels var besvärligt att ta sig dit, och dessutom var det dyrt. Provinsialläkaren hette det, en väldigt bred sysselsättning inom medicinen. Det var ju bara en läkare på uppskattningsvis 3000 personer. Han gjorde enklare polikliniska operationer, drog tänder, vaccinerade, gjorde hembesök på kvällar och nätter, skrev dödsattester och konstaterade dödsfall i hemmen, var skolläkare i Visnums kommun och satt i en del kommunala nämnder som sakkunnig.

Några läkare jag minns namnet på: Schneider, Rolf Barth, Jenssen, Weissglas,

I farmors husapotek minns jag bl.a. följande "mediciner". Kamfersprit, Hoffmans droppar, Vätesuperoxid, Sloans liniment, Trafuril och Hjärnes testamente (gallmedicin bl.a.). Dessutom fanns det en massa förbandsmateriel och - FETVADD - fetvadd var förmodligen ett universalmedel. Det skulle användas att ha på bröstet om man var förkyld, stoppas i öronen om man hade ont i dem eller bara stoppas i öronen i förebyggande syfte.

Hon hade dessutom ett helt uppslagsverk - Henrik Bergs läkarböcker - som jag inte fick titta i - (anledningen kom jag väl på senare, det fanns ju rätt detaljerade teckningar och foton på HELA kroppens beståndsdelar, och det ansågs väl inte lämpligt att en liten pojke skulle stirra ögonen ur skallen på detta.).

Jag minns så väl när hon dog. Det var klockan 04.15 den 2 januari 1966. Hon bodde på övervåningen hos oss och jag vaknade av att mor och far var uppe mitt i natten, vilket inte var vanligt. Ute var det full snöstorm och kallt. Efter en stund kom mamma in till mig och hon såg att jag var vaken. Hon kom fram och berättade att farmor var dålig och hade "ont i bröstet". De hade ringt ambulansen och hon sa att "bara de kommer så får hon syrgas och då ordnar det sig". Pappa var ute och skottade snö så att ambulansen skulle kunna vända och för att de skulle ta sig in till oss. Det var värsta snövintern på många år, och riksväg 64 (som den hette då) var till stor del igensnöad från Kristinehamn. Det tog nästan en och en halv timme för ambulansen att komma fram och då var farmor död sedan länge.

Hon hade bultat med handen i golvet för att väcka mina föräldrar, och de hörde det och gick upp till henne. Redan då var hon så dålig att de förstod att hon nog inte skulle klara sig. Hon hade haft hjärtbesvär i många år och nu var det sannolikt en stor infarkt som hade kommit.

Ambulansmännen gick efter en stund och far och mor kom in till mig och berättade att farmor hade dött. Ledsamt så klart, men på den tiden hade alla ett mer normalt förhållande till döden som en del av livet.

På morgonen ringde pappa till Pelle Bolin som var begravningsentreprenör i Kristinehamn och beställde hämtning av farmor. De skulle ha med sig en vit kista till henne. Jag fick veta att efter lunch skulle jag gå upp till grannarna Gunhild och Gunnar och vara där några timmar. På förmiddagen kom även distriktssköterskan för att skriva dödsattest. Hon hade fullmakt för detta. Under tiden som jag var borta skulle de hämta farmor och köra henne till "hyrgrava" som man sa förr. Alltså det lilla vita bårhuset vid Visnums kyrka. (Förr så betalade man för vinterförvaring av liken i hyrgrava tills tjälen hade smält på våren så att det gick att begrava igen). Prästen Börjesson skulle komma och "läsa ut" farmor som man gjorde då, samt att Anna och Hulda skulle närvara. De var gamla grannar sedan länge. Jag tror att farmor var en av de sista som "lästes ut" ur sitt hus. En gammal sedvänja som nog var fin i sig. En del av en ritual för att säga farväl till en anhörig.

Det jag funderar på än idag är hur de lyckades få upp kistan till övervåningen och sedan ner med henne igen. Jag vet att hon hade legat med öppen kista i rummet på nedervåningen medan prästen hade sin utläsning.

Sedan blev det begravning. Det var den första jag hade varit med om, och jag tyckte det var en fin "tillställning" med orgelmusik och en massa släktingar som kom. Farmor hade väldigt många bekanta vilket märktes på alla kondoleanser och en mängd kransar och buketter. Fast jag tyckte det såg besvärligt ut när de sänkte ner henne i den kalla jorden när det yrsnöade omkring oss. Fast de tröstade mig med att "hon känner inget - det gör man inte när man är död". Så bra tänkte jag.