Hyss och annat...

Påsksmällen.

När det drog ihop sig till påsk så skulle det anskaffas påsksmällar och raketer.

Vanligtvis så följde far med mig in på Westerlunds eller Grunds Järnhandel i Kristinehamn för att handla det som behövdes. Jag var väldigt försiktig av mig, så mina föräldrar såg nog inga problem i att jag fick hantera smällare och raketer. När det gällde smällare så ville jag ha många olika sorter. Ettöresskott, som även fanns ihopflätade till smatterband. Kinapuff, Mini-kina, Puma, Häxpipor och Tigerskott. Det var nog de vanligaste. Ibland kunde det bli gräshoppor och solar också. Gräshopporna var kul, men lite otäcka eftersom de verkligen studsade runt helt okontrollerat under ivrigt smällande.

Häxpipor var också en sort som man inte kunde kontrollera - när man hade tänt stubinen och kastat upp den i luften så stack den iväg snabbt under högt skrikande. Med en sådan höll jag på att bränna ner morbror Nisses uthus i Frykerud, en häxpipa stack in genom den öppna gavelluckan till höskullen ovanför stallet - lyckligtvis fanns det inget hö där och moster Dagny fattade snabbt vad som kunde hända så hon stack upp dit och kollade läget.

Kinapuff var väldigt användbara. Tillräcklig kraft för att spränga Vägverkets nya röda snökäppar som hade börjat användas då, de ekade vackert när man lade in dem i stuprörens utkastare, och någon gång provades de i postlådor. Så något postlådebyte i byn är jag skyldig till.

Ettöressmällare hade jag mycket kul med. Jag hade modellkanoner av engelska fabrikatet Crescent som hade en fjäderblastad avfyrningsmekanism som var avsedd att skjuta iväg tändstickor med. Hålet i kanonen passade utmärkt till ettöressmällare, kanonen laddades med en smällare, stubinen tändes, avfyrning skedde - och skottet åkte iväg ett antal meter innan det small. Man kunde även låta smällaren brisera inne i kanonen så att det blev en rekyl och skaplig smäll.

Idag har jag inte helt klart minne av vem mer av pojkarna i byn som var med på projektet STOR SMÄLLARE. Vi var i alla fall två om det. Uträknat utan skada dessbättre. Jag hade kommit på att formen hos en Kinapuff stämde väldigt bra med en stor papphylsa som fanns i vårt uthus.

Den hade förmodligen kommit från Bäckhammar, en sådan kraftig hylsa som sitter innerst i varje stor pappersrulle. Den här målade vi klarröd med oljefärg och försedde den med ett plastlock i ena änden. Den var nog över en meter lång och minst en decimeter i diameter. I plastlocket stack vi ner ett tomtebloss. På håll såg den ut som en jättelik Kinapuff och man anade vilken enorm smäll den skulle ge. Sen blev det ett funderande på vem som skulle utsättas för hysset. Vi orkade inte bära den så långt, så det blev Karl och Ida som drabbades. Vi hade inte alls något emot dem, det bara blev så. Vi bar den mellan oss och satte försiktigt ner den i snön (redan då såg vi att Ida hade sett oss, hon stod innanför rumsfönstret och tittade). Sedan tände vi tomteblosset och sprang deras väg mot järnvägsstationen. Då såg vi att även Karl hade sett oss - de flyttade sig snabbt mellan fönstren och hade nog lite panik. Det blev ju ingen smäll - bara gnistrande från tomteblosset - men det blev nog en rejäl höjning av adrenalinnivån hos Karl och Ida. Han hade sagt till far sedan att han tyckte det var kul så där i efterhand, och det var väl tur för oss.

Eriks garageäventyr

Erik Andersson var kamrer i Konsteruds Ångsåg - eller bokhållare som den äldre titeln var. Erik var en väldigt snäll man som var gift med Lilly, som hade byns damfrisering. De bodde på den tiden i "villan" som den kallades. Det var från början bostaden för sågens disponent Nils Malmberg. Sedermera flyttade han till Kristinehamn och då blev det bokhållarens bostad.

Utanför huset fanns det ett dubbelgarage. År 1965 köpte min far vår första bil, en midnattsblå Volvo PV544 med registreringsnummer S63217 (efter nya skyltreformen blev det DHR967). Dock hade vi inget eget garage, så far fick ha vår bil i det ena garaget hos Erik det första året.

Jag hade lagt märke till att det i Eriks garage fanns en liten boll upphängd i ett snöre från taket. Länge funderade jag på vad den hänge där för tills jag en dag fick se när Erik körde in bilen i garaget.

Då åkte han in tills bollen tog i vindrutan - det var hans märke för att veta hur långt in kan kunde köra utan att köra i väggen framför bilen.

Länge grodde det ett hyss inom mig som hittills ingen vetat om. Jag verkställde det! Jag flyttade Eriks snöre kanske 15 centimeter längre fram, så att Erik körde in i väggen. Han körde ju så sakta in så det blev inga nämnvärda skador - men ändå. Han hade berättat om detta i sågverket, och farsan berättade om det hemma - han skrattade hjärtligt åt det hela, men jag tordes inte säga att det var jag. Men jag gladdes åt att det hade lyckats!