Torvfabriken

Torvfabriken / Torvströfabriken - mossen


Torvmossen och episoder runt den.


OBS! Bilder från torvfabriken hittar Du under fliken "Byn", sedan längst ner "Bildgalleri" och sedan "Torvströfabriken".


Torvmossen hade väldigt mycket säsongsarbetare som inte var bofasta på orten. Innan torvgrävning med maskin började så var det ett hårt manuellt arbete att med särskilda torvspadar gräva jämnstora torvor ur tegarna på mossen. Torvorna skulle jag jämn storlek för att hålla ihop både före och efter torkning. Jämnheten bidrog även till att torvorna skulle kunna staplas både under torkningen på tegen och inne i torvladorna i väntan på transport in till torvfabriken.


Följande personer minns jag – alla har inte kompletta namn, och en del hörde jag nog aldrig det riktiga namnet på.


Ivar Svensson bodde granne med oss i ca 15 år. Han kom hit från Store Mosse i Småland och hade en bakgrund som glasblåsare i Fåglavik, nära hans födelseort Hudene (nära Herrljunga). Ivar jobbade till omkring 1965 då han pensionerades och bosatte sig på Skogsvik i Björneborg. Han flyttade sedan till pensionärslägenhet på Jägargatan i Björneborg där han bodde tills han avled 1972. Han var en väldigt snäll man som var en bra granne. Han brukade för övrigt bjuda oss på choklad och päron samt att han bjöd mig på Moscatelvin. Långt innan det var känt att det inte ansågs lämpligt att bjuda barn på alkohol. Gott var det i alla fall!


Albin var en man som alltid cyklade och som alltid hade en svart baskermössa. Han var tystlåten och honom lärde vi aldrig känna. Han flyttade sedan till banvaktsstugan (nu riven och flyttad till Knutsbols hembygdsgård i Degerfors) vid Värmlands Säby station.


Tenngren var även han en cyklande man som kom från Börstig i Västergötland. Börstig var annars mest känt för en massa pyromandåd. Tenngren hade en svart långrock och spelade fiol. Han åkte runt mellan olika torvmossar och grävde och deltog i diverse arbeten.


Lidberg var från Örebro och bodde granne med oss tillsammans med sin fru Signe. De var här endast på sommartid som jag kommer ihåg det.


Ivar Olsson bodde granne med oss med sin fru Anita och barnen Peter och Christina. Har även för mig att de hade ytterligare en son som var yngre. De flyttade efter några år tillbaka till Olsäter som de kom ifrån.


Torgny Gustafsson hade hand om mossens verksamhet under många år. Torgny hade ju lantbruk i byn och var arbetsledare för verksamheten. Sannolikt var detta under den tid mossen ägdes av Hartbye och Olsson.

Gunnar Karlsson och hans bror Hugo arbetade i många år på torvmossen, och Gunnar var arbetsledare. Gunnar var född i byn medan brodern Hugo var född i Enåsa under familjens tidigare bosättning där. Karlssons bodde i huset bredvid mitt. Det huset kallade allmänt ”Kåken” och var en arbetarbostad som det bott väldigt många olika personer i. Det var delat i två lägenheter med var sin ingång på var sida huset. Gunnar kom att gifta sig med Gunhild och de byggde det huset på ”Kullen” som har vita sidiplattor, strax sydöst om stationen. Här bodde även Hugo på övervåningen.


Axel Olsson ”Axel i Lugnet”, hade fram till sågverkets nedläggning 1967 arbetat där, och därefter började han arbeta på torvmossen. Axel var ganska stor kroppsligt men hade förmågan att trots det vara en mycket duktig torvgrävare. Vintertid jobbade han även inne i torvfabriken med produktionen av torvbalar.


”Finnen” vet jag inget namn på. Han bodde i det lilla bostadsutrymmet bredvid verkstaden vid torvfabriken. Han var annars bosatt i en småländsk ort. Hans stora hobby var att tälja djur i trä, gärna i gammalt trä som han hittade i mossen. Jag har en hjort och en kamel som jag köpte av honom.


Karl Hansson i Gjordsbol arbetade tidvis på mossen.


”Gullmustaschen” vet jag inget mer om än att han bodde norr om Räverud i Kärra. Namnet fick han för sin gulgråa stora mustasch.


Douglas var även han säsongsarbetare och bodde granne med oss. Douglas ställde gärna till med kalas och var en social individ som gärna bjöd in folk till sig. Vi barn bjöds gärna på Marabou chokladrullar (som vid den tiden hade oval form på bitarna). Douglas bosatte sig efter pensioneringen i Bäckhammar, på pensionärshemmet vid Aludden.


Erik Skog kom troligen hit runt 1966 från Kristinehamn tillsammans med sin sambo Eva. Skog hade tidigare varit mentalvårdare vid Matiebergsklinikerna i Kristinehamn. Han arbetade med de flesta göromål på mossen. Jag minns så väl när de kom flyttande till byn – flyttbilen backade över den lilla stenbron över bäcken och alla deras saker lastades ut på framsidan huset (vårt grannhus). Vi barn i byn hjälpte till att bära in en hel del och passade även på att leka med Skogs hund som var en svart schäfer som hette Bläck. När kvällen kom så tyckte mamma synd om dem som nyss kommit hit och troligen inte hade något i ordning med kvällsmat, så hon skickade mig att bjuda in dem till oss. De blev jätteglada, men det blev stor förvåning när de kom in till oss. Jag minns än när min mor utbrister ”Men – ä dä inte Eva i Brevika!?!” Då visade det sig att Eva och min mor hade gått i samma skola i Säldebråten i Frykerud där båda kom ifrån. Eva visste heller inte att min mor bodde i Konsterud. Efter något år så flyttade Eva till Karlstad och Erik Skog bodde kvar en tid innan även han flyttade, då till Bäckhammar. Skog hade en viss dragning till starka drycker. När han kom igång med sitt berättande så beskrev han gärna hus lobotomioperationer gick till, eftersom han hade varit med åtskilliga gånger när doktor Björkroth utförde dessa i Kristinehamn. Min far var inte fullt så intresserad, han tyckte det var i ruggigaste laget – men jag var väldigt intresserad istället.


Gruppfoto av arbetarna vid Konsteruds torvströfabrik åren 1914 - 1916

Bakre raden från vänster:

? Sandin                                  Undersbol

Valfrid Andersson               Rotetorp

Emil Jansson                         Iserud

Helge Andersson                Jordsbol

Henning Andersson           Jordsbol

Karl Kärrman                        Jordsbol

Karl Larsson                          Intagan         förman

Albin Lindén                          Björkerud     maskinist

David Zander                        Väglösa

Karl Johansson                     Rotetorp

Lars Larsson                          Vallsbron

Främre raden från vänster:

? Grenman                             Östra Gren

Hugo Grenman                    Östra Gren

? Gustavsson                         Jordsbol

Gustav Andersson              Konsterud

Karl Pettersson                    Jordsbol

Karl "på Bostället"              Jordsbol

Harald Larsson                     Jordsbol

Johan Zander                        Väglösa

Gustav Eriksson                    Konsterud  joxare, Vendlas Gustav

Otto Andersson                    Skottlanda

Överst på stegen:

Gustav Selin

Nederst - Karl Lindén

Berättelse som min far fick 1992 av Karl Lindén, Kristinehamn

Karl Lindén var gift med syster till Gunnar och Hugo Karlsson som nästan hela sina liv arbetade på torvmossen. Karl arbetade där i sin ungdom och nedan är hans berättelse. Ett exemplar av denna lämnades även till Rudskoga Hembygdsförening. En dåligt kopierad bild finns även ovan, med namnen på de som är på den. Jag ska försöka få fram originalfotot, men vet inte vem som har det.

Konsteruds Torvströfabrik – berättat av Karl Lindén


Utan att här försöka uppnå någon vetenskaplig dokumentation i ämnet skall jag ändå i det följande ur minnet beskriva en industri och därmed förknippade arbetsmoment och parallellt därmed vad som berörde dåtida arbets- och levnadsförhållanden. En skildring från min barn- och ungdomstid omkring år 1908 till i början på tjugotalet.


Till att börja med vill jag poängtera, att denna industri betydde oerhört mycket för den närboende befolkningen beträffande arbetstillfällen och försörjning. Sam tidigt får man beundra den person, som vågade satsa och bygga upp en industri i dåtidens fattigsverige på rena landsbygden.

Företaget hade enligt gamla handlingar beteckningen Konsteruds Torvströaktiebolag med läge i Visnums kommun. Fabriksbyggnad med torvmosse var belägen intill och utmed det vattendrag, som utgjorde gräns mot Rudskoga kommuns norra del. Geografiskt sett var denna del av Visnums kommun med det lilla stationssamhället Konsterud strikt avgränsat från den övriga kommundelen. Läget gjorde, att rudskogaborna bättre kunde utnyttja de arbetstillfällen som denna industri kunde erbjuda.


Köpehandlingarna, daterade 1908, har ställts till mitt förfogande genom Viking Bengtsson, som funnit dem arkiverade på Konsteruds Gård , nuvarande ägare Ingrid Gustavsson. Av texten framgår att mark- och spårområden är avsöndrade från denna gård. Som köpare står angivet Fredrik Påhlman, en driftig herre och ingenjör och av adlig härkomst. Det var tydligen han, som ritade och byggde torvfabriken. Efter vad jag själv har forskat så började utdikningen av den vattensjuka mossen omkring år 1907.

Någon gång under åren 1910-11 bytte företaget ägare. Den exakta tidpunkten har jag trots ivriga efterforskningar inte kunnat utröna. Den nye ägaren, Carl Ros på Stora Årås tillträdde och innehade fabriken till år 1920.  Under hans ägartid, före och under första världskriget 1914-18, hade företaget sin största utveckling och antal anställda.


Men under den konjunktursvacka som inträffade under den tidigare delen av 1920-talet och senare täta ägarbyten, trappades verksamheten ner betydligt. Torvindustrin som sådan är mycket beroende av torr och tjänlig väderlek under försommaren. Från början av maj månad fram till midsommar brukade det myllra av folk i alla åldrar på den vidsträckta mossen. Den under hösten upptagna torven låg då utbredd i rader på tegen intill schaktet. Då brukade den vara tillräckligt torr, så att man kunde ta två torvor och ställa på lut emot varandra. Det var ett jobb, som frestade hårt på ryggen men utfördes ändå av kvinnor och barn i stor utsträckning. Detta moment var det enklaste att utföra, och kunde man övervinna att ryggen värkte och för övrigt var vältränad, torven lagom torr så kunde man nå en dagsförtjänst av 5-6 kronor. En arbetsdag var 10 timmar på den tiden. Under kriget och dyrtiden i dess spår så ökade också förtjänsten något. När torven på beskrivet sätt stått i tork någon vecka, var den färdig för kupning. Detta moment var lite svårare och fordrade mer beräkning och kunnighet och var således ej så lämpligt för de allra yngsta. Man lade fem, sex torvor i en cirkel samt glest så att det blev lufthål mellan varje varv och byggde med förband som i en tegelmur. Vid lämplig höjd krymptes varven ihop, så att bygget kunde avslutas i en pyramid, ca 1,5 meter hög. Ett par veckor senare, eventuellt tidigare om väderleken varit tjänlig, kunde den kupade torven bärgas.


Detta var ett jobb, som tarvade en fulltagen mans styrka och uthållighet. Två, som var något så när jämnstarka, brukade bilda ett bärarlag. Vintertid hade man sökt ut två granar i skogen, så kvist­fria och jämngrova som möjligt. Något grövre än handgreppet och ca 2,5 m långa. På dessa s.k. bärskalmar spikades en ram av smäcker läkt ca 1,5 + 1,5 meter och ett par mellanläkter för styrkans skull. I ramen flätades ett nät med ca 10 cm maskor och så hade man en lätt och stark bår. På detta redskap lastades nu så mycket av den kupade torven som man beräknade att krafterna tillät för frambärning till ladan.

Transportsträckan kunde variera från 10 till 50 m, beroende på gen­vägar. Ladorna bestod av ett brädtak på stolpar, placerade i rader. Ladorna stod på ett avstånd, av ca 30 m från varandra och rymde 120  till 150 kubikmeter, löst mått. Man byggde väggarna av torv och kastade sedan den övriga innanför. Till en lada skulle torv från sex tegar = torvschakt bäras fram (se skiss på nästa sida). Under torvbärgningen var det större aktivitet än vanligt. Många småbrukare hade vanligen ett uppehåll mellan sådd och skörd och passade på att tjäna en extra slant. Förtjänsten var förhållandevis god under de 1,5 till 2 veckor bärgningen pågick. Det förekom att hela familjer, föräldrarna i bärarlag och barnen, kanske i 8-10-årsåldern,  var med och delade på arbetet. Det var alltid bäst att gå som den främre i bårlaget, då den som gick baktill inget kunde se och det gällde att inte snubbla på stegen. Man skulle också balansera sig över ett ca 4 m brett dike (torvschakt) på en smal och sviktande landgång, tillverkad av grov plank. Det hände ibland för den ovane att lasten tippades i djupet och att båren till på köpet knäcktes.

Det blev alltid överlast och ofta hängde bårens handtag ytterst på fingerspetsarna under de sista metrarna fram till ladan.


På äldre dar har jag ibland mediterat över, att man inte knäckte ryggen i detta omänskligt hårda arbete, ung som man var med en outvecklad kropp, ännu inte färdig för hårda tag. Min teori är att svikten som uppstod vid varje steg i det mjuka underlaget verkade stötdämpande och fördelade på så vis belastningen på kroppens muskulatur.


Från den torvtäkt som låg närmast huvudspåret till fabriken fraktades torven direkt till densamma. Vi, som då var fast anställda, i driften vid fabriken, fick några dagars ombyte av arbete när skörden bärgats och order inkommit. Full drift blev det inte förrän senhösten och vintern.

När torven var bärgad började upptagningen av ny för nästa säsong. Detta arbete pågick till dess vinterkylan satte in och marken frös. Detta var ett bland de tyngsta och mest krävande jobben och som tog längsta tiden i anspråk inom hanteringen i denna industri. På bilagda foto är så gott som samtliga torvupptagare närvarande. Det är män i sin bästa ålder, 35-40  år och kanske något äldre. Som synes är en del försedda med skarpslipade spadar av speciell typ, helst av tyskt fabrikt. Vid den här tiden pågick upptagning av s.k. sticktorv från ca 40 schakt på båda kanterna. Man skar då ca 1 m djupt och 0,5 m brett under två säsonger och under det tredje året bottenschaktet , som då var ca 1 m brett och ca 0,5 m djupt. Djupet kunde variera på grund av underliggande jordlager. På sanka ställen kunde inte grundvattnet avledas, så grävaren fick stå på, och flytta med sig ett par brädbitar, för att inte sjunka ner i gyttjan. Det blev tunga lyft , ca 1.5 m och ännu högre, om torven skulle läggas upp i strängar på schaktkanten. Det var då vi kortbyxade kunde få jobb och tjäna någon krona. Det gällde då att med en grep, som hade sylvassa pinnar, bära ut torven allt efter som den langades upp av skäraren.


Torven skulle läggas i rader om ca 3 meters längd och barfotad som man var kilade man som en skottspole för att hinna med. Min far, som då var i 35-40- årsåldern, var en skicklig torvskärare, "en torva i luften och en på spaden".   Inget grepp eller stick i onödan fick förekomma. Det var ett mycket krävande jobb för den som bara var i tioårsåldern, särskilt om torven var sur vilket den kunde vara bottenskiktet.

Jag brukade vid sådana tillfällen lägga en läderrem över nacken och med remmen fäst på grepen kunde jag på det sättet fördela belastningen på armar och händer. Ingen i vår tid skulle kunna prestera något liknande i den åldern. Men i 1910-talets fattigsverige var det nödvändigt att alla i familjen bidrog till uppehället. Det gällde att överleva.

På sommaren var arbetstiden 10-11 timmar med 1,5 timmes rast.


På hösten kortade man in på rasterna, när det blev kyligare. Det hårda arbetet gjorde att man svettades mycket och kroppen fordrade mycket vätska. En ny produkt, AXA ångpreparerade havremjöl, hade kommit ut på marknaden. Denna blandades med dricksvatten i lagom mängd  som man förde med i en 3 liters mjölkflaska.  Denna grävdes ner för att hållas kyld. Drycken släckte törsten och var samtidigt närande.


Allt arbete utfördes på s.k. ackord och det var då vanligt att man tog sig "beting" för dagen. Under torvupptagningen kunde dagsförtjänsten för min far och mig gemensamt bli 4 kronor, ibland 4:50.

Detta var tiden före första världskriget 1914-18. Under dyrtiden, som sedan följde, steg väl förtjänsten någon krona men inte på långt när i takt med prisstegringen på de förnödenheter, som händelsevis fanns att köpa.


Från tiden då det ta skildras, började driften vid torvfabriker på senhösten och fortgick under vintern eller så länge den inbärgade torven räckte. Arbetstiden var 10 timmar med en timmes matrast.

Drivkraften vid fabriken var vid den tiden en ånglokomobil av märket Munktell.  Denna var ständigt överbelastad och måste köras med maximalt ångtryck, vilket betydde att den slukade mängder av vatten och bränsle. Vattnet fick pumpas för hand och veden till pannan kapas i längder om ca 0,5 m, för det mesta med handsåg. Importen av stenkol upphörde helt under kriget. Min far, som var maskinist, började arbetet en timma tidigare än övriga fabrikens anställda. Ångtrycket måste vara uppe i 7 kg, när fabriken startade kl. 7.00.


Jag fick, som tur var , pröva på att lära mig detta yrke. En vinter blev min far oförmögen till arbete på grund av ischias. När ingen annan fanns att tillgå, som kunde sköta det ta arbete, fick jag rycka in. Det var i och för sig ett både för hårt och ansvarsfullt jobb för en 15-åring, dessutom var jag för ung, då man enligt lagen skulle ha fyllt 18 år.

Maskinen fordrade ständig uppmärksamhet och tillsyn med vattenpåfyllning, bränsle och smörjmedel. Minskad eller slarvig tillförsel kunde få ödesdigra följder. Det var alltid snörika vintrar på den tiden, särskilt år 1916, så vi fick åka skidor till arbetet ända fram till sista veckan i april. Att då så tidigt som kl. 5.30 fästa på sig skidorna och med en karbidlykta i ena handen och med endast en stav i den andra staka sig fram en sträcka på 3-4 km,skulle nog idag räknas som en prestation. På den tiden fanns inga sådana värderingar. Om det sedan var bitande snöstorm, översnöade spår eller så kallt att karbidlampan frös, då var man illa ute. Trots alla svårigheter skred man till verket med den föresatsen att aldrig ge upp.

Personalstyrkan vid full drift i fabriken bestod av fyra torvinfraktare, en rivarmatare, två pressare, en pressmatare, en läktsågare och två utlastare. De pressade balarna tillverkades i två varianter, en av grövre torvströ och en av siktat material, s k torvmull. Balarna kunde variera mycket i vikt, beroende på torvens fuktighetsgrad. Balarna transporterades vidare för utlastning på s.k. trallor längs ett smalspår, ca 1 km, till kaj vid Konsteruds järnvägsstation (NBJ) och för lastning på järnvägsvagn. Detta var ett tungt och krävande arbete, bl.a. på grund av starka stigningar på spår, snöhinder på vintern samt alla tunga lyft. Inga som helst lyftanordningar förekom på den tiden.


Transporten av torven från ladorna in till fabriken skedde också på smalspår, flyttbar monterad räls av s.k. decauville-typ. Vagnarna var specialkonstruerade med en tömningslucka. Detta var också ett arbete som krävde mycken svett och möda som allt annat inom denna industri, särskilt under snörika vintrar. År 1912 kom lagen om arbetsskydd , som innehöll bestämmelser om barn- och kvinnoarbete inom industrien. Man skulle ha fyllt 12 år, ha arbetsbok med friskintyg av läkare, visande att man var lämplig för det arbete som avsågs. Med en jämnårig till mig blev vi tillsatta att klara en vuxen mans arbetsuppgift. Denna bestod i, att mata transportören till två torvrivare. Ofta hände att drivremmen slirade av remskivan, (drivhjulet),  och måste då läggas på så fort som möjligt.

Detta var tvunget ske under full drift från transmissionen. Risken var stor att fastna med ena armen och dras runt i drivhjulet.


Före 1918 då elektrisk drift infördes fanns ingen belysning i fabriken. Dessförinnan fanns bara belysning med öppen låga. Den var förbjuden liksom tobaksrökning. Det torra dammet låg i tjocka lager överallt, t.o.m. luften bestod till hälften av damm. Det är ännu idag en gåta, att ingen olycka hände bland vinande remmar med slarvigt hopskruvade skarvar. De båda rivarcylindrarna hade högt varvtal varför lagren ofta gick varma och måste tillföras smörjmedel under gång, vilket hade sina risker när belysning saknades.

Vad som drabbade oss under kriget 1914-18 skulle nog fordra ett särskilt kapitel och varför det plötsligt blev brist på allt som producerades inom vårt lands gränser. Men jag skall här inte gå in på detta spörsmål. Vad jag vill inflika är att husmödrarna, särskilt då inom daglönarnas skrå, gjorde en heroisk insats under dessa svåra år. Det var inte alls säkert, att den lilla tilldelning som ransoneringskorten berättigade till, fanns att köpa när husmor kom till handelsboden. Till råga på allt blev det en svår torka under sommaren 1914. Det föll inget regn från maj till september, de flesta brunnar och vattendrag torkade ut. Både människor och djur led brist på vatten, som hade till följ att det blev missväxt på allt som marken kunde ge. Jag minns särskilt hur ledsen min mor var, när hon bara kunde finna några små potatisar i den kruttorra jorden i vårt trädgårdsland. Men mina föräldrar, som var idoga och skötsamma, gjorde allt för oss fyra barn. Vi behövde aldrig fara illa i något avseende. Trots att myndigheterna tog i beslag en stor del av vad som räknades som livsmedel, så lyckades min far skaffa lite extra tillskott , som kunde dryga ut den magra tilldelningen från ransoneringskorten.


Att då bo i ett jordbruksdistrikt hade sina fördelar. Mina föräldrar var också skickliga hantverkare, varför vi barn alltid var välklädda från topp till tå. Tack vare god sammanhållning inom familjen övervanns alla svårigheter. Man levde under mycket enkla förhållanden på den tiden. Inga som helst bekvämligheter fanns, som kunde underlätta arbetet i hem och hushåll och i arbetslivet. Men alla tycktes vara nöjda med det enkla, som fanns att tillgå. I förbigående vill jag dock nämna de problem, som uppstod, då fotogenen tog slut under kriget och vi fick karbidlampa att brottas med. Då gick alla och väntade på den ljusa årstiden med ett problem mindre. Med tiden fick även min två år yngre bror börja jobba tillsammans med min far och mig. Vår lillasyster fick mycket tidigt och när hon var ledig från skolan, bära middagsmålet till oss. Det var en smal gångstig hon hade att vandra och som delvis gick över vattensjuk mossmark samt en spång över ett vattendrag, som kunde vålla problem vid högt vattenstånd. Det var ingen lätt promenad för en flicka i den åldern och som ingen nu skulle tillåtas göra i dagens läge. Men, så såg samhället ut i 10-talets Sverige, alla fick göra nytta och kämpa för tillvaron.


Efter krigsslutet 1918 ljusnade dock bilden något. Ransoneringarna upphörde efter hand och en del nya konsumtionsvaror kom i marknaden.  Allt  som låg inom teknikens område var på frammarsch.

Det dundrade en och annan automobil förbi på den väg som vi bodde intill. Vi fick en provisorisk lag om arbetstidens begränsning till åtta timmar. Vidare kom den allmänna rösträtten, nu för att nämna ett par reformer, som länge stått på önskelistan.


När fredsklockorna ringde låg Europa lamslaget. Följden därav blev, att 20-talet började med en depression och en arbetslöshet och som jag redogjorde för i inledningen. Min far inköpte en fastighet i grannkommunen Visnum, dit vi flyttade och övergick till annan verksamhet.

Med detta slutar jag min historik - en epok i livet från min barn- och ungdomstid. Med små inlägg av sådant som samtidigt präglade tillvaron har huvudtemat varit att något så när begripligt beskriva

en industri, som på den tiden hade stor betydelse för ortens befolkning.


Kristinehamn i februari 1992

Karl Linden

f. 1902


Släktutredning - Karl Lindén:


Karl Lindén – släkt och boende

Jag har gått igenom Riksarkivets handlingar i kyrkoarkiven för Visnum, Rudskoga, Lyrestad och Enåsa församlingar och hittat följande data för Karl Lindén och hans fru Anna.

Fader:Lindén Johan Albin , f. 1876 i Bredsäter Skaraborgs län. Skomakare

Moder:Andersson Maria Lovisa , f. 1864 i Rudskoga Värmlands län

Syskonen:Elise Maria , f. 1901 i Visnum

Karl Albin , f. 1902 i Rudskoga

Nils Teodor Einar , f. 1904 i Rudskoga

Rut Viola , f. 1907 i Rudskoga

Vid Karls födelse bodde familjen i Björkerud. Det var under denna tid som Karl och hans far Albin arbetade på torvmossen.

Familjen flyttade till Blaxmo (Blixttorp) i Visnum den 27 mars 1924.

Karl gifte sig den 21 augusti 1926 med Hemmadottern Anna Teresia Karlsson från Konsterud

(född 18990127). Vigselförrättare var kyrkoherden Arthur Napoleon Karlberg, och bröllopsvittnen var Fabriksägare (torvströfabriken) Gottfrid Norström och hans hustru.


Anna var syster till Gunnar och Hugo Karlsson i Konsterud som i många år arbetade på torvmossen. Ytterligare syskon var Ingeborg och Thyra. Denna familj Karlsson har jag spårat i Lyrestads församlingsbok där de 1899 står som bosatta på Sjötorps rote, Göta kanalbolags område.

Fader:Frans Karlsson ,  dräng, f. 1867 i Ullervad

Moder:Kristina Fredrika Johansson , f. 1863 i Berga

Syskonen:Thyra Charlotta , f. 1896 i Lyrestad

Gunhild Ingeborg , f. 1897 i Lyrestad

Anna Teresia , f. 1899 i Lyrestad

Familjen är inflyttad till Jordsbol (Visnum) den 2 juni 1895.

Här tillkommer i församlingsboken två pojkar i syskonskaran:

Hugo Robert , f. 1901 i Enåsa

Gunnar Vilhelm , f. 1905 I Visnums-Kil

Frans Karlsson dog 5 oktober 1915 i Konsterud dit familjen flyttat.


Karl och Anna gifte sig 21 augusti 1926. De registrerades i Blixttorp (Blaxmo, Visnum) den 23 augusti 1926. De bosatte sig i Långerud (Albano , Visnum) den 29 november 1926, i Nyttorp (Visnum) den 25 november 1931, i Torpa (Visnum) den 13 november 1934. De fick en son Bengt Uno den 12 juli 1929.