En brytningstid att växa upp i

En brytningstid att växa upp i...


Vi som är födda i andra halvan av 1950-talet kom till i en efterkrigstid som övergick i en tid med nya uppfinningar inom teknik och kommunikation och stora förändringar i bilism och samhällsutveckling.

Hur var det att växa upp i Konsterud på 1960-talet?

Många av dagens barn och ungdomar förstår nog knappt hur man kan klara sig utan mobiltelefon och det som vi idag anser som självklart. Ibland tänker jag på att när jag började skolan 1963 så var det ju inte mer än 18 år sedan som andra världskriget slutade. Tidsperspektivet är intressant – 18 år senare så är det 1981 och jag hade jobbat 5 år i Bäckhammar och företaget stod mitt i den största konkurs som vi upplevt, Vänerskogskonkursen. Tiden vi lever i är inte så lång som man tror i ungdomen. Nästa år är det 2018 och 100 år sedan första världskriget tog slut – och aldrig mer skulle det bli krig i världen sa folk då.

Hur det blev – det vet vi.


Vad livnärde man sig på?

Tittar jag på första hälften av 1960-talet så var det en enda stor trygghet. Folket i bygden levde av ett fåtal olika inkomster. Alla verkade få jobb. Endera var man lantbrukare (4 i byn) eller så arbetade man vid Konsteruds Ångsåg eller Konsteruds Torvströfabrik. Några var även anställda vid NBJ Nora Bergslags Järnväg. Egenföretagare i byn var handlaren och hårfrisörskan. I övrigt kommer jag inte ihåg några andra intäktskällor. Ingen i vår by jobbade i Bäckhammar eller på andra orter som innebar pendling till jobbet. Sågen och snickerifabriken skulle leva i all evighet och där skulle vi uppväxande barn jobba.


Hur tog vi oss fram i världen?

Tågen kom och gick, godståg med skrot, malm och olja samt persontrafik med personvagn eller rälsbussar. Persontrafiken gick två turer i varje riktning mellan Otterbäcken och Nora, via Strömtorp och Karlskoga. Persontrafiken lades ner 1965, och innan dess hade vi ingen bil. När det var dags för inköp i Gullspång eller Karlskoga åkte vi rälsbuss, och skulle man till Kristinehamn så var det vanlig buss som gällde, eller ibland så åkte man med mjölkbilen som åkte in med mjölkböndernas leveranser från Rudskoga till mejeriet i Kristinehamn. När vi skulle till min mormor i Frykerud åkte vi rälsbuss till Strömtorp där vi bytte till vanliga SJ-tåget mot Karlstad – Kil och slutstation Lene.

Många familjer i byn hade bil, och ett visst samåkande förekom. Det gick två NBJ-bussar dagligen till Kristinehamn från Rudskoga och en busslinje dagligen mellan Nybble och Örebro (Rudolf Söderberg). Vår by var ett sorts resecentrum. Taxi fanns i Rudskoga hos John Nordström i Sunnebol och i Skottlanda hos Harald Carlsson. Taxi fanns även i Nybble hos Karl Johansson och i Bäckhammar hos Helge Nilsson. I övrigt hade många gubbar moped, och cykeln var flitigt använd. År 1965 så köpte min far en Volvo PV544 av 1960/61 års modell. Den var treväxlad och med en B16-motor. Midnattsblå hette färgen och hade registreringsnummer S63217, efter nya registreringsnummerreformen så blev den DHR967 istället. 


Konsteruds Ångsåg

Företaget startades troligen 1918 av ett bolag i Karlskoga som hette Trä & Tjära. Anledningen till etablering i Konsterud var järnvägen som medförde utskeppningsmöjlighet för virket från de omgivande skogarna. En enkel ramsåg fanns från början, och den drevs av en lokomobil. Efter några år köptes företaget av Ernst Malmberg som hade flyttat till våra trakter från Sundsvall, och som vid den tiden drev sågverk i Björneborg och periodvis även i Hult. Han byggde ut sågverket med ännu en liten ramsåg och senare en stor ramsåg. Han köpte en ångpanna och en tvåcylindrig fartygsångmaskin som blev sågverkets drivkraft plus en 3-fas elgenerator. Detta var i drift ända till sågens nerläggning 1967. Övriga delar av företaget, hyvleri, justersåg, snickerifabrik, flishugg och impregneringsanläggning drevs av el.

Företaget övertogs av sonen till Ernst, Nils Malmberg som sedan drev det i alla år till nerläggningen. Det utvecklades till ett modernt snickeri som förutom byggnadsvirke av de flesta dimensioner även producerade köksinredningar, dörrar och fönster, monteringsfärdiga växthus upp till 50 meters längd för handelsträdgårdar, köttlådor för charkuteriindustrin, blomlådor för utemiljöer som t.ex. SJ's stationer och en mängd andra produkter. En impregneringsanläggning för arsenikimpregnering fanns också i källarplanet på snickerifabriken. Sågen avvecklades 1967 efter att ångpannan dömts ut. Malmbergs verksamhet var helt avvecklad 1969.

Snickerifabriken övertogs av ett annat företag i Karlskoga och drevs till 1973 då hela fabriken brann ner efter att en spånfläkt överhettades och som tände hela byggnaden. Därmed var träindustrin i Konsterud nerlagd.


Skolan

För min del så började skolan med första klass i Nybble skola höstterminen 1963. Ingen förskola fanns på den tiden och ”dagis” var inte uppfunnet. Från att ha varit tämligen isolerade med ett fåtal barn i vår by så blev det plötsligt ett 60-tal barn i en, i alla fall i början, skrämmande tillvaro. Tänk att det fanns så många barn som man inte visste om! Skolan var en B2-skola, alltså två klasser i varje klassrum 1+2, 3+4 och 5+6. Nya rutiner, matsal, utedass för alla, och en lite farlig gubbe som var lärare i klass 5/6. Den hotades det med för de som inte ”uppförde sig” som man sa. Tänk om de lärarna levde idag, så annorlunda skolmiljön är nu. Dessutom fanns REKTORN. Denne man, troligen närmast Gud i rang, höll till i Björneborg och brukade komma i en svart Volvo PV några gånger per termin. Det talades dagar i förväg om att rektorn skulle komma. Den var vi rädda för.

En annan uppdykande man var ”filmgubben”. En jättestor Chevrolet, jättestor gubbe och en 16-mm filmapparat. Han var försedd med tecknade filmer, Helan & Halvan och annat kul. Då skulle var och en ha med sig ett par kronor att betala med. Det här skulle ju inte ha fungerat idag när det är väldigt känsligt med just sådana här ”betalaktiviteter” för eleverna. På tal om betalning så fanns det även en skolsparbössa, med 36 slitsar, där varje elev förväntades spara en slant varje vecka. I den lådan fanns rektangulära plåtburkar med instansade nummer. En gång per termin räknades elevernas sparade pengar och sattes in på Kristinehamns sparbank som hade en filial i Nybbles kommunalkontor.

En tredje uppdykande man var doktorn. Provinsialläkaren i Värmlands Säby som hade hand om skolhälsovården i Visnums kommun. Sett i den så kallade backspegeln är det fantastiskt så mycket som denne läkare hann med. Det var ju bara han och två medhjälpare på läkarcentralen på Karlslund. De hade mottagning där för tillresta patienter från hela Visnum, tillsyn på skolorna samt att han även gjorde hembesök hos sjuka på kvällar och helger. Till detta kom akutbesök vid olycksfall och hembesök med dödsattester när folk hade avlidit i hemmet.


Söndagsskolan

I Konsterud hade vi barn söndagsskola hos Erik och Alfhild Green. De var medlemmar i pingstförsamlingen i Rudskoga och var ett trevligt par som tog väl hand om oss barn. Jag uppfattade inte denna söndagsskola som något påtagligt ”religiöst”, inte något påtvingande, utan mer en kul avkoppling från allt annat. Om man deltog så gick man även ta med sig en ”pryl” av något slag ur en brun wellpappslåda som Erik hade. Det kunde vara ett bokmärke, en liten figur eller något annat. De berättade händelser ur biblisk historia och illustrerade det hela med figurer på en flanellograf (fråga dagens barn hur en sådan ser ut!). När det var avslutning inför jul eller sommar så kom det oftast dit någon musikant eller sångare från församlingen och det bjöds på saft och något tilltugg. Alfhild spelade gitarr och de sjöng för oss.

I flera år hade de talat om missionen och om negrerna i Afrika. Jo – det var innan det blev fult att säga det ordet. Så plötsligt en söndagförmiddag, jag hade inte börjat skolan, när vi klev in i köket för veckans söndagsskola – vad står det på köksgolvet i en brun kostym? Jo – en mörkhyad yngling från Afrika. Hur de andra reagerade vet jag inte, men jag blev riktigt rädd. Skulle man handhälsa (som alla gjorde då)? Gick det att prata med honom? Det var en ny värld som öppnade sig – det var första gången som jag hade mött en ”utlänning”. Många frågor brottades vi med i efterhand, var kom han ifrån, vart tog han vägen etc. Väldigt många år senare, kanske 40 år senare fick jag veta. I Rudskoga fanns Gösta Dahlin, och han jobbade på något SIDA-projekt i Etiopien och var även någon sorts missionär. Han var hemma i bygden och hade fått ta med sig en kille hit för att visa bygden för honom och även så att bygdens folk skulle få träffa en ”inföding” som många sa.

Erik och Alfhild minns jag med glädje, de flyttade sedermera till Kristinehamn där Erik arbetade på Telefabrikation, senare Teli och slutligen Anovo när det lades ner.



Torvströfabriken

Starten för torvbrytningen för försäljningen är något oklar. Troligen om kring 1907 så började brytning av torv på Konsterudsmossen i lite större skala. Innan dess hade varje lantbrukare grävt torv för eget bruk som strö i ladugårdarna och till utedassen. När brytningen blev mer kommersiell så anskaffades torvrivare och torvpress. Torvlador byggdes på mossens tegar och en flyttbar järnväg av Decauvilles modell med 600 mm spårvidd inköptes senare. Brytningen tillgick så att man på våren grävde lös torvor som var ca 50 x 20 x 10 centimeter. Dessa torvor lades upp på tegens kant att torka.

När de hade legat några veckor så hade tillräckligt med vatten torkat bort så att de kunde staplas upp så att de torkade ännu bättre. Så fick de ligga till sensommaren då alla torvor kördes ihop med stora breda skottkärror till torvladorna. Där fick torvorna ligga till vintern när de kördes in till torvfabriken på vagnar på den lilla järnvägen. Olika generationer av små lok användes. Ett av dem byggdes av en T-ford, och det loket konstruerades av Nils Engström i Nybble.

När torvorna hade körts in i fabriken så hamnade de på ett transportband som förde dem till rivaren. Där revs torvorna till små bitar och detta fördes upp med ett skopverk till en torvficka ovanpå balpressen. När man körde pressen så var det en lucka ovanpå pressen som öppnades med en lång träarm. Där släppte man ner den finrivna torven i pressen och därefter startade man en stor tryckstång som underifrån pressade ihop den lösa torven till en bal. Innan man fyllde på torven i pressen så hade man lagt in ramar av trä som skulle hålla ihop balen efter pressning. När pressmomentet var klart så trädde man in ståltrådar som bands om hela balen inklusive träramarna. Därefter var det klart att köra ner tryckstången igen, öppna pressens sidoluckor och ta ut den färdiga torvbalen som kördes ut i torvladan med en kärra.


Lantbruken

Under min tidiga barndom fanns fem lantbruk igång. Tidigare hade det funnits ett hos Karl Johansson på Solliden samt i Grannäs och Intagan. De jag minns är Lilla Konsterud (Harry Gustafsson), Konsteruds Gård (Arne Gustafsson), Dammängen (Gunnar Andersson), Dammängen bakom sågverket (Hulda och Viktor Andersson) samt på Björkkullen (Konrad Bengtsson, sedan Torgny Gustafsson). Alla hade kor och producerade mjölk. Hulda skickade ingen mjölk till mejeriet, de hade bara två kor.  Istället kärnade hon smör och gjorde ost, och sålde en del mjölk till de som behövde.

De andra hade mjölkbord och stora mjölkflaskor för transport av mjölken till mejeriet i Kristinehamn med mjölkbilen. Harry hade häst, och det hade även Konrad och Gunnar. Torgny hade även häst på senare år. Höns fanns hos alla lantbrukarna och gris fanns hos Konrad, Gunnar och Hulda. Jag var med hos Hulda när de slaktade grisen, det var en slaktare som hette Hugo och som bodde i Moo nära Åtorp som var bygdens bödel. När grisen hade skjutits med slaktmasken så var det dags att tappa av blodet. När Hugo hade stuckit grisen i halsen så rann blodet snabbt ner i hinken som jag höll i och där Hulda snabbt vispade med en stor visp så att det inte skulle levra sig. Blodet var viktigt att ta vara på för att baka blodbullar och blodpudding. Byn var egentligen till stor del självhushållande på den tiden eftersom mjölk, nötkött, ägg, fläsk och hönskött fanns verkligt lokalproducerat. Idag har vi inget av detta. Hulda var den enda som hade separator där dagens mjölk separerades till grädde och ”drickmjölk”. Av grädden kärnade Hulda smör i en stavkärna, jag minns än den fina smaken av det saltade smöret som hade en lätt syrlig smak.



Televisionsapparaten!

När vi kom in i 1960-talet så blev televisionsapparaten ett nytt ord. Min far berättade att farfar hade pratat om detta nya media som hade börjat provsändas i mitten av 1950-talet. Farfar hade sagt att ”När det går att se på det så ska vi ha en sådan apparat!”. Tyvärr fick han inte uppleva den dagen för han dog 1957. Den förste som köpte televisionsapparat i byn var Gustav Karlsson som då bodde i Nolhagen. Apparaterna var små på den tiden och Gustavs hade ett bildrör som var 17 tum. Det var måttet diagonalt mellan hörnen. Idag är man van platta bildskärmar, men det är inte så många år sedan som både datorer och tv-apparater hade bildrör, CRT-rör, med drivspänning på ca 30000 volt inne i apparaten. Förvånansvärt att det inte hände mer bränder och tillbud med tanke på hur de var gjorda. Hos Gustav samlades byns folk för att se på den märkvärdiga apparaten. Man tittade långt innan själva programmen började, för det fanns testbild att se på! Med en bild på en klocka som rörde sig. Bara det var märkligt att se. Bilden var ju svartvit och det fanns bara en kanal att titta på. Det var ingen sändning alls på onsdagar de första åren.

Nils Engström i Nybble var vår leverantör av tv-apparat när far köpte den 1961. Det var en Monark (tillverkades i Tobo bruk i Uppland), de gjorde radio- och tv-apparater.  Nisse satte även upp en tv-antenn på skorstenen och drog bandkabel från antennen till en åskavledare som satt på en distans på väggen. Härifrån fortsatte bandkabeln in till tv-apparaten i rummet. Från åskavledaren gick det en kopparwire ner till marken och till en kopparplåt som var nergrävd en bra bit i marken omkring 5 meter från huset. Vår antenn riktades mot Skövde som hade starkast signal hos oss då, kanal 3, och detta sändes på drygt 50 MHz. Det frekvensområdet har idag slutat att användas för tv-sändningar.

Bygdens reparatör för i stort sett all elektronik var annars Evert Karlsson i Frosterud. Evert var intresserad av allt som var elektriskt och elektroniskt, så även hans bröder Lars och Bo. Evert byggde även diverse sändare och det sändes även på inte lämpliga frekvenser som flygvapnets vilket medförde att militärer radiopejlade för att försöka hitta sändaren. När tv’n havererade (vanligen på julafton eller annan olämplig dag) så ringde man Evert som då kom med sin verktygslåda, komponentlåda och framförallt rörlåda. Alla apparater då hade ju elektronrör, det var innan transistorernas intåg. Sett mot dagens apparater så var det ju mycket färre aktiva komponenter i dem, och därmed inte så komplicerat att felsöka. Evert brukade börja med att knacka försiktigt på rören och samtidigt titta med en spegel på den flimrande skärmen. Oftast blixtrade det till på skärmen när han knackade på det felaktiga röret och det kunde lätt bytas ut. Med lite tur så var det inget annat fel. Jag minns en gång då han oavsiktligt kom åt en högspänningsanslutning med ena handen. Jävlar!  - skrek Evert och kastade skruvmejseln tvärs över rummet.

Jag var djupt fascinerad av Evert och hans kunskap. Jag var fast besluten att bli tv-reparatör när jag skulle bli ”stor” en dag. När den dagen kom så fanns inte yrket längre och tv’n hade blivit en sak som man inte längre kostade på någon reparation. Men troligen var det han som väckte mitt intresse för elektronik.

Den första färgtv-apparaten i byn köptes av Hulda Andersson och systern Anna. Det var hos Ahlbergs Radio & TV i Kristinehamn. En väldig apparat i jacarandaträ, med jalusidörr framför bildröret och en stor mängd elektronrör. Den tog en effekt på dryga 1000 watt från nätet och var ett minst lika bra värmeelement som tv-apparat, tillverkare var danska Bang & Olufsen.


Telefonen

Mitt första minne av en telefon är en svart bakelitapparat med en vev på höger sida. En grågrön trälåda med stora batterier fanns också till denna telefon. Det var innan Televerket hade automatiserat vår växelstation i Visnum, vid Sommersta. Anna Löfstedt hette damen som var växeltelefonist där och som kopplade alla samtal manuellt i en snörväxel med massor av kontakthål och kopplingssnören.  Anna hade lite bråttom när hon svarade, så istället för "Visnum" så hördes oftast "snum" istället. 

I takt med att fler hushåll skaffade sig telefon så räckte inte antalet utdragna telefonlinjer till, utan flera fick dela på abonnemanget. Vi hade nummer Visnum 98 och fick sedan 98a och en granne hade 98b. När det ringde (telefonisten vevade på sin vev och hade proppat in snöret på uttag 98) så svarade man. Om det var till grannen 98b så lade man om en omkopplare så ringde hon där istället. Skulle man ringa någonstans så vevade man på telefonen - då ringde det hos Anna i växeln och hon svarade. Sedan begärde man vart hon skulle koppla. Om det var lokalt så var det inga problem, då proppade hon in vårt kopplingssnöre till ett annat hål i kontaktpanelen. Värre var det om vi skulle prata med mormor i Frykerud. Då noterade hon att vi ringt, sedan fick vi lägga på. Därefter kontaktade hon rikstelefonisterna i Kristinehamn som kopplade upp till Karlstad, som kopplade till Kil och som kopplade till Säldebråtens växel som mormor hörde till. När Anna hade fått kontakt med den växeln så ringde hon upp oss och sa ”Klart Säldebråten” och då kunde man tala med mormor. Fantastiskt.

Sedermera så automatiserades växlarna och tanterna fick sluta. Då fick vi en svart bakelittelefon med snurrskiva, nummerskiva istället. Det stod noga angivet på all telefonmateriel att den "TILLHÖR TELEVERKET" och att inga anslutningar av egna uppfinningar fick göras till telenätet! Gissa om det triggade ett elektronikintresserat barn att prova med inkopplingar av högtalare och annat på linjen. Kul var det, och en och annan elstöt fick jag också!